Transplantationsforskningen är livsviktig. Men inte den enda lösningen.
Henrik Eriksson
Henrik Erikssons njurar har inte fungerat sedan 1985. Sedan dess har han haft dialys i 29 år och genomgått fyra njurtransplantationer med varierande resultat. Hans stora förhoppning är att få en ny fungerande njure men också att dialysen ska bli bättre.
– Jag är väldigt tacksam över att det har gjorts så stora framsteg på transplantationsområdet, även om mycket återstår att lösa. Men eftersom de flesta njursjuka är äldre och många av dem är i för dåligt skick för att klara av en transplantation är dialysen också livsviktig och kommer alltid att behövas, tror jag.
För egen del har jag bloddialys som jag sköter hemma. Varannan natt kopplar jag upp mig till dialysmaskinen och låter blodet renas i sju till åtta timmar. Det ger mig lediga dagar vilket innebär en stor frihet som jag är övertygad om att fler skulle vilja uppleva. Men då måste de kunna känna sig trygga med att de kan sköta behandlingen själva. Därför hoppas jag mycket på dialysforskningen. Idag är dialysmaskinen bra på att dra vätska från kroppen och rena blodet från kreatinin och urinämnen. Hur mycket vätska den ska dra ställer jag in efter att jag har ställt mig på vågen. Men dialysmaskinen kan till exempel inte mäta hur mycket vitaminer och mineraler som samtidigt filtreras bort. Nu kan jag i princip bara chansa mig fram genom att till exempel äta kosttillskott för att kompensera. Därför skulle jag önska att maskinen kunde mäta fler parametrar och att allt sköttes automatiskt. Det skulle innebära att fler kunde sköta dialysen i hemmet samtidigt som dialysen skulle ge färre biverkningar och slita mindre på kroppen.
Det vore också positivt om utrustningen kunde bli mer mobil och mindre skrymmande. Den har sett ungefär likadan ut sedan jag började med dialys medan all annan teknisk utrustning har blivit så mycket mindre. Det gör att man blir ganska hemmabunden och får svårt att vara hemifrån en längre tid. Att få tid för en gästdialys på någon njurmottagning under sommaren är nästan omöjligt. Drömmen vore såklart om en artificiell njure kunde bli så liten att den kunde opereras in i kroppen. Men det ligger så klart väldigt långt fram i tiden. Personligen tycker jag det vore bra om fler blir medvetna om att GelinStiftelsen även stödjer dialysforskning. Stiftelsen är ju mest känd för att ge bidrag till transplantationsforskningen.
Henrik Eriksson